Hoppa till sidans innehåll

10mila: Sträcka för sträcka damkavlen

2017-06-10 09:13
Här kan ni läsa damernas förstalags upplevelser sträcka för sträcka från 10mila i Göteborg 2017.
  • Uppdaterad: 2017-06-10 09:20

Sträcka 1: Emma Bjessmo

10mila kom på ett sätt så plötsligt, och på ett sätt var jag så redo jag kunde bli och hade sett fram emot det flera veckor. Generositeten med de tre vårstafetterna lägger alltid en så bra grundkänsla, och i år kände jag verkligen att det skulle bli så bra, det skulle bli så kul! Lite mys med tjejerna under veckan för att bara umgås och ha kul tillsammans var helt perfekt. Väl framme i Göteborg på torsdagskvällen var stämningen på topp, som vanligt. Lite känslomässig bergochdalbana där jag ibland var helt lugn och ibland fick någon nervositetsattack, men att få dela det med mina fina team-mates gjorde att allt kändes helt som det ska. Det gick att skratta bort nervositeten och inse att detta inte är på liv och död, vi ska ut och ha kul!

Dagen kom, och jag kände mig otippat nog mycket lugnare än tidigare dagar. Morgonjogg med Alice i solen, en lång frukost, lagfoton och flamsiga bilder med hela tjejgänget och sedan packa ihop och göra sig redo för avfärd mot arenan. Jag sprang första, och som jag sett fram emot det. Hela vintern har jag lekt med tanken att få springa den sträckan och nu äntligen var det dags. Jag älskar intensiteten som är under en förstasträcka, där man måste koppla bort hetsen och kunna fokusera på rätt saker, och samtidigt ha koll på vad andra tar för beslut och val för att kunna utnyttja de andra löparna i lagom grad. Ingen förstasträcka är den andra lik men det finns allt en garanti att det kommer bli intensivt och hända mycket vilket jag älskar. Det kändes som att jag hela morgon gick omkring och väntade på att nervositetsklumpen i magen skulle slå till, men den kom aldrig. Självklart var jag nervös, men inte alls på den nivån jag upplevt tidigare (då jag bokstavligen trott att jag ska svimma sådär ca 15 s innan start). 

Uppställd på startlinjen, 7 min innan start. Det går att tänka ganska mycket på 7 min när man bara har några dm utrymme att röra sig på. Mycket tacksam att jag stod bredvid Moa Enmark så vi kunde snacka bort tiden lite. Jag försökte anpassa mig till den seriösa, nervösa stämningen som var i övrigt men jag var mer på danshumör i känslan idag. När det är 1 min kvar till start sätter de på "I´m feeling sexy and free" på högtalaren vilket nästan gjorde att jag började skratta. Och sen PANG gick startskottet när högtalaren precis osynkat sagt 10 s kvar till start och huxflux var det igång. Äntligen. Sen gick allt så himla fort. Jag hann tänka och uppleva massa saker under loppet men min sammanlagda känsla efteråt var att det gick alldeles för fort, jag hann knappt inse vad som hände innan jag var i mål. Förmodligen ett tecken på att jag verkligen var i nuet och att allt bara flöt på. En kontroll i taget och energin gick åt till att göra varje sträcka optimal, så allt gick så snabbt! Inte ett klockrent lopp men jag var så otroligt fokuserad hela vägen, höll mig till min plan och tog mig tiden jag behövde för att orientera säkert. Och jag hann njuta. Någonstans undermedvetet mitt i allt. Bara så överöst med glädje när jag växlade ut till Alice. Kändes så konstigt att mitt var över, ville springa mer! Nu såhär i efterhand finns det flera saker jag kan finslipa på till nästa gång, men där och då var jag nöjd och hade gett mitt allt.

Sedan blev det en minst sagt spännande och nervös väntan på resterande sträckor, och alla gjorde det så himla bra! Så häftigt att stå bredvid, heja och skrika, och bara se sina lagkamrater ge sitt allt och göra det så bra. 

Tack till hela klubben, den goa stämningen bland alla brudar och grabbar, de glada minerna och det stora engagemang som ni tränare lägger ner. Jag är så tacksam att jag får vara en del av detta grymma gäng, och längtar redan så galet mycket till nästa gång kan jag lova!

Sträcka 2: Alice Hugosson

Mina sista veckor innan 10mila blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Efter en period med lite för hård träningsbelastning och mycket resande sa kroppen nej. Det som skulle bli några veckor med finjusteringar för att optimera form och teknik byttes istället ut mot 30 min jogg om dagen. Det var den typ av träning som jag orkade med för tillfället. Det var många tankar som snurrade runt i mitt huvud och jag tänkte flera gånger att jag skulle kasta in handduken. Jag var tom på energi och trodde inte att jag skulle kunna prestera tillräckligt bra. Men tack vare fantastiska coacher och lagkompisar kunde jag vända de negativa tankarna. De visade att de trodde på mig, vilket gjorde att även jag kunde tro på mig själv och de sista dagarna såg jag verkligen fram emot att ge mig ut och kämpa i skogen. 

Så var det dags. Emma gjorde en fin insats på sträcka 1 och kunde skicka med mig ut i draget. Långsträcka uppför till ettan, så det var bara att tugga på. Jag sprang med GMOK och Stora Tuna vilket jag visste var bra lag att hänga med ut på nästa sträcka, ”långa dagen”. Jag kom snabbt in i orienteringen och allt flöt på bra, jag försökte pressa mig så hårt jag kunde, men ändå ha kontroll på orienteringen, vilket jag hade nästan hela vägen. På en sträcka i slutet av banan tappar jag kontrollen, jag vet inte var jag är. Stannar och läser in mig, fortsätter springa, men får ingenting att stämma. Fortsätter så tills jag ramlar över en kontroll, kollar kodsiffran och den är min…. Skärpning Hugosson! Såhär ska du inte springa orientering. Jag tackade gud, sprang vidare och plockade mina sista kontroller med fullt fokus kontroll. Inne på upploppet ser jag GMOK på andra sidan hästskon ”attans, vi missar Lina Strand ut på långa dagen” tänkte jag, men sen slänger jag en blick över axeln och ser att jag har Stora Tuna strax bakom mig och kan andas ut. Att skicka ut Sarina tillsammans med Tunas Julia Gross kändes väldigt bra. Nu gällde det para att pressa på sista biten fram till växlingsplanket. Jag hade gjort min uppgift och vi var fortfarande med i striden om tätplaceringar

Sträcka 3: Sarina Jenzer

Sträcka 4: Helena Karlsson

Efter en tuff helg med natt-SM och Swedish Leauge långdistans veckan innan 10mila blev jag, väldigt otippat hehe, lite hängig & snorig dagarna innan 10mila. Learning by doing och jag blev ju trots allt frisk & utvilad lagom till 10mila. 

Sträcka 4 var en ny upplevelse för mig. Snacket som varit om 3e eller 5e sträckan under vintern blev alltså 2 veckor innan start omvandlat till 4e. Kul men oväntad utmaning tänkte jag. 

Innan start var jag nervös. Ett tag fick jag för mig att jag varken kunde springa eller orientera. Försökte övertyga mig själv om att det inte var hela världen om jag skulle tappa 100 placeringar… 

Kanske 7 nervös-kissningar senare och en lagledare som något stressad knackade på Bajamaja-dörren och sa ”Helena, Sarina kommer nu” fick jag äntligen kartan i min hand. 

Jag stack ut med kanske 10 andra lag efter att Sarina gjort en kanonsträcka. Första backen var ju rätt jobbig men sen kände jag mig stark och passerade de flesta lagen. Jag höll koll på min orientering, sprang väldigt bra mestadels, men gjorde en liten sväng in till kontrollen innan TV-kontrollen. Tamperen hade dragit ifrån tidigt och jag hade innan min miss legat i klunga med IFK Göteborg och Järla som i och med min lilla bom gick ifrån mig. Efter misstaget sprang jag stabilt igen och smet förbi Järla in mot målgärdet vilket gjorde att jag kunde växla ut Anna som 3a. Kort och gott kan man väl summera mitt lopp som stabilt, och bättre än intervjun efteråt…


Sträcka 5: Anna Bachman

På plats i Göteborg fick jag ett fint teknikpass under fredagen, en snabb titt på arenan i ösregnet och både individuellt snack med Thomas samt lagmöte på kvällen. Stämningen var verkligen på topp och de andra tjejernas glädje smittade av sig på hela laget. Det här var verkligen något vi såg fram emot tillsammans. Speciellt när man springer sista sträckan är det skönt att känna den stämningen i laget. Det kan vara lätt att ta ett alldeles för stort ansvar på sina axlar och få för sig att det är sistasträckslöparen som ska göra jobbet. Så är det ju verkligen inte i en stafett. ALLA i laget är lika viktiga för den totala prestationen och jag kände verkligen från de andra tjejerna att de både litade på att jag skulle göra allt jag kunde på min sträcka, och att de också skulle göra sitt allra bästa för att få laget så långt fram som möjligt.
 

Med det fina stödet och peppen från de runt omkring mig hittade jag till det sköna lugn och säkerhet jag ville ha före loppet. Jag följde mina rutiner för förberedelser på morgonen och när det var dags för mig var jag så redo för uppgiften jag kunde bli. Emma, Alice, Sarina och Helena hade alla sprungit sitt allra bästa för dagen. Kämpat varje meter och följt sin plan. Efter den raka och långa tredjesträckan var vi med i tätklungan som bestod av 13 lag. På den fjärde sträckan splittrades det sedan upp ganska mycket och jag gick ut som 3a, 2.54 efter ledande Tampereen Pyrintö och 15s före SK Pohjantäti. Planen var att springa som ett individuellt lopp om jag låg själv, och om jag hade sällskap dra nytta av det där det gick, men också lita på mig själv och göra mitt. Jag visste att det lätt kunde skilja ganska mycket på gafflingarna i den här terrängtypen och framförallt att det kunde bli ännu lite mer viktigt än vanligt att verkligen gå rätt i sin egen gaffel och inte följa med till fel. Efter en lite sämre kontrolltagning på min första kontroll var Marika Teini i Pohjantäti ikapp och hade fått en liten lucka. Jag valde att ligga på högra sidan om mossdraget till andra kontrollen medan hon gick över till den vänstra sidan tidigare än jag. Jag tryckte på lite och in mot kontrollen var jag ikapp igen. Skönt att känna att jag hade en extra växel fysiskt idag. Men för det mesta krävde tekniken den normala tävlingsfarten. Vi orienterade båda väldigt självständigt men höll ihop till 3an, där vi hade samma gaffel. Till 4an väljer jag den lite säkrare ingången uppifrån men tappar några sekunder på det och nu är både finskan och Natalia Gemperle från Alfta Ösa några meter framför mot första TV-kontrollen. Det blir ett brantare och mer svårsprunget parti upp på höjden med kontroll 6 och där kan jag igen täppa luckan. In mot kontrollen drar dock Teini mer höger, jag ligger i mitten och Gemperle är mer vänster. Jag ser den lilla branten och förstår att kontrollen sitter mer vänster. Men Gemperle är snabb på att utnyttja sin lilla lucka och innan jag hinner inse det har hon ryckt och är utom synhåll. Teini gör en lite större sväng och försvinner bakom mig. På väg mot 7an kommer sedan Karolin Ohlsson som en pil bakifrån och drar upp min fart. Vi tar lite olika stråk i det flacka området med mossar och Karro är strak, men jag kan med lite bättre framförhållning med stråken hänga med och vi håller ihop genom kontroll 8 och 9. Mot 10an har jag Karro lite framför mig men hon fortsätter på sluttningen när jag går ner och tar min kontroll och jag tänker att det är gafflat här. Tar chansen jag fått till en lucka, även om jag inte vet om det egentligen är någon lucka eller bara olika gaffling, och trycker på upp för både backarna rakt på till 11an. Får inte riktigt ihop det på den sista flacka höjden och får syn på kontrollen när jag vänder mig om och har sprungit lite för långt. Ser också Anna Närhi från IFK Göteborg som gick ut som 2a, 1.15 före mig. Blir dock själv direkt då vi har olika gaffel till nästa kontroll och jag ska ut från kontrollen mer höger än hon. På 12an går jag sedan på banans ända riktiga bom. Rundar i stället branten till höger om kontrollen, ingen skärm, inser misstaget och får kontrollen, men tappar 50s på den extra svängen. Därmed är både Järla och Pohjantäti ikapp igen och efter mycket löpning in mot och efter varvningen blir det ganska utdraget mellan oss tre, med mig som tredje tjej. Det gör att jag får ta beslut om vägval på långsträckan till 16de själv och ser inte vad de andra två väljer. Är trött upp för den långa stigningen ända nere från målgärdet och upp över första höjden, men försöker kämpa på och fortsätta tänka positivt. Det är nu det börjar på riktigt, det är nu inställningen är avgörande. Tänker på vad coach Linus sagt om min kämpainsats precis innan jag gick ut och försöker intala mig att han hade rätt, matar på lite mer. Skymtar Järla, men enbart kort och på ett annat vägval. Men det höjer mig lite till mentalt. Kommer ikapp Anna i sluttningen upp mot kontrollen och känner att jag är med i slaget igen. Den tillfälliga svackan är som bortblåst och jag känner mig stark igen. Dock gör vi ett litet parallellfel i kontrolltagningen och glider lite snett i sluttningen. Här tappar vi chansen att se Stora Tuna och GMOK som går om oss på ett vänstervägval. Något jag är helt omedveten om där och då. Jag orienterar bra och offensivt till 17de och kontroll 18 där vi plockar upp Marika Teini igen. Nu är vi 4, Järla, Pohjantäti, IFK Göteborg och jag. Alla samlade vid 19de. Karro och Marika pressar hårt ut mot 20de och jag hakar på. Täpper luckan som blev när de ryckte ut från kontrollen och är helt ihop vid stämpling på näst sista. Vi satsar hårt alla tre ut mot ängen och sista kontrollen och det blir en hård fight, men Karro är starkast och efter att jag knappat in några meter på Marika mot slutet av upploppet får jag ändå se mig slagen. Vi är 6a får jag snart veta. Tuna har vunnit, före GMOK och Tampereen, sedan vi tre och därefter IFK Göteborg. Alfta Ösa gav tydligen spänning till publiken och missade näst sista så att inte bra Tove och Judith kunde gå om utan alla de första 7 lagen. Vilken dramatik. Sånt där som är så otroligt nervöst att se från sidan av, men som man inte alls uppfattar i skogen när man själv springer, även om man är där uppe i hetluften. I skogen är allt så lugnt och fridfullt och allt fokus ligger på ens egen orientering, och att försöka vara först i mål om man fightas mot någon på slutet.

Efter fjolårets tätstrid och 4e plats var inte 6a vad vi satt som drömmål. Inte jag i alla fall. Men drömma får man ju göra, och vi visar återigen att vi har läge på de där allra översta platserna. 1.27 efter segraren och 1.05 från pallen efter lite knappt 4.5h orientering. Jag känner att vi har en stabil bas nu. Något riktigt bra att jobba vidare från. Något att utveckla och slipa lite till på, så kommer det bli något stort tillslut.
Det var så fantastiskt roligt att springa sista sträckan igen och att gå ut där framme i täten. Jag njuter verkligen av det, vill få chansen att göra det så många gånger till, och tar varje gång med mig nya erfarenheter till nästa.

Tack hela klubben för ännu en fantastisk helg tillsammans! Tjejer, killar, ungdomar, ledare, coacher.

 

Skribent: Thomas Furuheim
Epost: This is a mailto link

Spårinfo

veckans_bana

Lidingo_Challenge

eventor

    noname logo med platta

    resultat-logo-svart-368C

   Mila

Bli medlem

Säckakockar

Facebook - Elit

Facebook - Ungdom

FB-Bredd

doma_small

 

 

Postadress:
IFK Lidingö SOK - Orientering
PDF-fakturor: This is a mailto link, Vasavägen 82
18141 Lidingö

Besöksadress:
Vasavägen 82
18141 Lidingö

Kontakt:
Tel: 073-020 34 62
E-post: This is a mailto link

Se all info