Hoppa till sidans innehåll
Foto: Lars Ronnols

Kåseri om 25mannasegern

20 OKT 2014 12:14
Läs vår ordförandes kåseri om 25manna. Året vi vann i Rudan igen!
  • Skapad: 20 OKT 2014 12:14

Strålande väder

Samma arena - fast det hette TC då
Samma förväntningar i gryningens råkalla timme
Samma berg- och dalbana från start till tredje sista som då
Samma dramatik på slutsträckan
Samma lag som besegrades i en mäktig långspurt
Samma glädje
Femton år äldre. Hundra år långsammare. 
Nya händelser som kommer att låta som klassiska skrönor men som faktiskt är sanna
Nya missar som aldrig gjorts förut
Lagkamrater som inte var födda när det begav sig sist
Och så samma egendomliga känsla;
det var ju det här vi ville,
det här vi trodde var möjligt men kanske ändå inte,
det här som vi tvivlade på när vi låg sömnlösa och hade kikat på motståndarnas laguppställningar och befarat att det nog ändå inte var möjligt (eller?),
det här vi har jobbat för år ut och år in - och in i det sista med de sista ändringarna i fjärdelaget sent kvällen före - och som nu gjort allt detta obetalda slit i något avseende meningsfullt.
Och nu var det möjligt och hade faktiskt inträffat. 
Och det kändes för ett ögonblick inte förmätet att tänka att det var välförtjänt för dessa duktiga idrottare som har massor med SM-medaljer och VM-guld och EM-guld och segrar och andraplatser på Tiomila och Jukola i bagaget - och även för de av oss som kanske på sin höjd har DM-tecken i vitrinskåpet (om ens det).
Och så stod det ju i programmet att världens bästa klubb vinner - men vänta ...det var ju vi? Vi, jag och alla de andra. 
Och det måste jag erkänna att det kändes konstigt. Men rätt "gött" för att citera han som gjorde det. Han som var den förste i laget som nåde mållinjen först.

Och egentligen skulle vi inte ens ha fullföljt. För det hade vi troligen inte gjort om inte Olle Boströms mamma hade hittat Anders Carlssons SI-pinne i den där sankmarken när han var på vippen att ge upp och kanske börjat tänka de där hemska tankarna att behöva berätta för lagkompisarna att nu var det över. Det där äventyret som skulle krönas med seger som det var tänkt.
Och om hon inte hittat pinnen hade det enda bestående intrycket för egen del denna vackra sensommardag varit minnet av mitt eget obegripliga strul . 
För när man sprungit 35 st 25manna före detta, så ska man väl ändå kunna hitta ut från startpunkten på en vit bana? Kan man tycka. Dock: märkligt nog inleddes även 1999 med ett liknande, om än mindre tidsödande, krångel där exakt samma stigsnutt var inblandad. Historien upprepar sig på ett märkligt sätt. Startpunkten revisited. Typ.
Men nu fick i stället Olle Boströms mamma, på det mest osannolika sätt jag varit med om i såna här sammanhang, ett fullständigt avgörande inflytande på vårt resultat. Hon fick en riktigt varm kram av Anders efter Fredriks målgång. Och här kommer ett hjärtligt tack till Enebybergs IF för det fina stödet!
Trots att Anna möjligen hade det lite tungt på startsträckan med några missar och kanske lite sega ben efter sitt fina SM-guld sex dagar tidigare - på den mest slitsamma distansen - och trots diverse strul under sträcka 4 och 5 och 6 kändes det som att stridsmoralen aldrig sjönk, tvärtom. Och med Thomas vid kartplanket fick alla den sista moralhöjningen med sig från första steget.
För Mårten och Öystein och Johan vände direkt på steken på sträckorna därpå. 
Så det fanns ännu ett visst hopp om en riktigt bra placering kvar när det var Filips tur att gå ut som siste löpare på sträcka 7 även fast det var över fyra jobbiga minuter till vår löpare som gick ut närmast före. Filips löpning blev nu helt avgörande för fortsättningen - för han kom så snabbt tillbaka till arenan att endast ett lag hade blivit fullt innan vårt - två minuter tidigare.
Vi var tillbaka i matchen.
Vi hann imponeras av "Musens" obegripliga prestanda på sträcka 23 och blev sånär avhängda men Kjell Oberger överlevde och skickade ut Helena Karlsson nittio sekunder efter tätduon. Hennes stabila löpning minskade avståndet till trettio sekunder och det var med det som Fredrik fick chansen att jaga ikapp de två försvinnande lagen. Vilket han gjorde via en obegriplig utgångshastighet som tog honom till närkontakt och resten är historia nu.
Jag fick äran att ta hem vandingspriset. Det ligger i en specialgjord väska. Som kan rullas för den har hjul. Så var det så klart inte då för femton år sedan. Då bar jag priset i famnen den långa vägen till bilen. I ett saligt lyckorus. 
Men det kändes lika "gött" att rulla det. 
Micko
IMG_2368
Skribent: Mikael Tarandi

VÅRA SOCIALA MEDIER:




STOLT ARRANGÖR AV:

SAMARBETSPARTNERS:

noname logo med platta

 

Postadress:
IFK Lidingö SOK - Orientering
PDF-fakturor: This is a mailto link, Vasavägen 82
18141 Lidingö

Besöksadress:
Vasavägen 82
18141 Lidingö

Kontakt:
Tel: 0730203462
E-post: This is a mailto link

Se all info